observations for women’s day.


i didn’t post anything on women’s day here on the blog on the day itself, but i have some thoughts and reflections on it now, a few days after, on what was going on that day, and what we can do the other 364 days of the year to be feminist and inclusive.

maybe someone reading this post will feel attacked and/or uncomfortable, but please, hear me out—it’s so important for an inclusive and intersectional feminism.

✊ the protests.

i applaud everyone who attended the protests and the women’s marches around the world on march 8th. i wish everyone could do so. but—remember that the ones who couldn’t attend aren’t fighting less for feminism, or are worse feminists. in fact, chances are that if you were able to take a day off without repercussions, it’s likely because of privilege. many women and feminists around the world can’t just take off without losing money, or maybe even their job.

here‘s an article about the women’s strike and privilege.

 ✊ wearing red.

the symbolism of wearing red in solidarity this one day is lovely. just don’t forget to (especially if you’re privileged—rich, norm- and ablebodied, heterosexual, etc) fight for equality and feminism the rest of the year too. sure, wear red to show that you’re in for the good cause—but don’t forget to walk the talk too. wearing red in your all-white, upper middle class tech office (like my own workplace for example) won’t make that much difference if you can’t translate those thoughts and behaviors outside, reaching people from other intersections (race, class, sexuality, etc) too.

 ✊ terf.

terf stands for trans exclusionary radical feminists. i think this is an important matter that isn’t talked about that much. people who call themselves feminists are often supportive of other women—the kind of women that fits an idea (a person who has a vagina, for example). BUT—shocker—if your feminism isn’t inclusive of the trans community as well, it isn’t feminism. pussyhats for example—i’m sure no one had a bad intention behind them—but they’re very exclusionary for anyone in terms of gender and race—basically anyone who’s doesn’t have a *pink pussy*.

white feminism.

again—support people who are not just skinny, white, rich, cisgender, able-bodied, and privileged in other ways. i want to say this to individuals as well as organizations, magazines, blogs, tv shows, …… etc. especially, i feel that people like me (us who are a part of the extremely homogenous swedish blogging community) need to be conscious about this. as women, sure, we need to support each other, but white feminism without intersectionality is not feminism. it’s white supremacy.



and, last but not least:



tankar och reflektioner över internationella kvinnodagen om intersektionalitet. viktigt.
bild via pinterest.

some thoughts on national eating disorder awareness week.

maui/dragon's teeth.

this week is national eating disorder awareness week.

i feel like i want to and/or need to talk about this. both for me and for other people. this blog is mostly about happy stuff and i try not to talk about anxieties or what’s troubling me very often. but today i really wanted to touch on eating disorders.

for a big part of my life, i’ve struggled with ED. or rather, not so much with food and eating itself in its practical sense of what/when/how much i eat, but eating in connection to body and body image. looking back on my life—sure, i have had periods of over/undereating, but 90% of my struggle has been with the way i see and experience my body rather than food itself.

i’m not gonna go into the reasons and details of the causes behind it, but it’s definitely something i’ve experienced through my family and this in combination with other problems linked to self-harm and anxiety triggered these thoughts even more and anchored them deeply.

in the past recent years (or maybe even as short as months?), i’ve felt so much better about this, and i feel like it’s finally fading away. maybe (probably) it’ll never fully go away 100%, but just realizing that the days i hate my body have gone from a majority to a minority to even just a few percent of the time is FANTASTIC and it makes me so happy and hopeful for the future. i can love myself now, and doubt is maybe sprinkled here and there rather than totally blacking out my brain.

soma magazine.

ED is everywhere. and the thing about it, like many other mental illnesses, is that you can’t see it from the outside (despite what the stereotype says about excessively skinny/fat people—it can of course take expression in weight changes, but ED is a mental illness, not a physical one). never assume people’s relationship with food or their bodies based on their appearance. both mental and physical health is complex and is a product of correlation of many many different things—body, weight and appearance alone is not enough evidence to assume anything from. you know what? fat people can be healthy, “normal weight” people can be unhealthy, and everyone has their own very personal relationship with their own body.

please don’t assume that it’s a compliment to say that someone has lost weight. many times it might be, but assuming without knowing is just enforcing ideals and normas that not everyone (maybe not even a majority of people) conform to. stop fatshaming. stop foodshaming. stop assuming anything about food, exercise, weight, appearance. this kills lives (big words, but actually true). do whatever feels right. eat whatever you want. exercise however you want (or not at all), but just don’t push your beliefs on others as the only “right” way.

consume media that show a diverse range of people. body-wise, but also generally. i’m not gonna derail and take this to race/class/gender/etc, but i believe representation in every aspect leads to happy and tolerant worldviews and a greater well-being in society as a whole.

for me personally, having unfollowed for example instagram accounts focused on weightloss and instead filling my feed with bodypositive accounts and representation of bodies of all range has helped me so much. i don’t even have to actively participate in this (because i don’t), but just seeing it and knowing there’s a real world with real people out there, rather than a world in which only photoshopped size 2 models exist, is warming, comforting and strengthens me in myself every day.

those are my thoughts for the day (and for this whole week. and beyond.) xx. much love.




det är national eating disorder awareness week här den här veckan. här är några av mina tankar när det kommer till ätstörningar och kroppsuppfattning. hoppas ni orkar läsa fast jag inte ens orkar översätta … sorry. vet ju att ni pratar engelska dock? puss, pepp och all kärlek.

a post about body image.

i’m sorry for echoing my instagram post (for you guys who already saw it there yesterday, but this is scary and big—and also important, and i need to take my time and space to say this)

also—cw/tw: body image/eating disorders

may 2017 be the year i hate my body a little less. i literally don’t remember a time not hating my body, i just find it so hard to talk about—especially on social media………(and extra much so because i am “healthy”/”petite”/”normal weight”/whatever.)

please for this year, remember to pay attention to how you talk about bodies, how you talk about eating and exercise, and what kind of ideals and standards are hidden behind your words.

please remember that eating disorders kill lives, and remember that not only people who are over/underweight have them—they live in your head, not in your weight.
may this be the year that me and many others with me become a little more free from the toxic thoughts that are ed/size zero ideal.

i DO feel better for every passing day, though, and most of it i owe to not following one single fitness/weight loss account and instead filling my feed with beautiful geniuses like @babe_ebba, @riechellig, @kobranhuggertill, @stinawollter, @the.curv and many many more. thanks for being a bright and beautiful force in my feed.

also: i freaking love working out (i’ve also written this blog post about that), but i eat whatever the hell i want <– and that setup is crucial for me not to fall into destructive patterns.

may 2017 be the year that’s even more focused on that: the exercise/food that makes our bodies and minds thrive. and not about weight or size.

please let 2017 be the year we never make it about weight or size again.



sorry för att jag ekar mig själv från mitt instagraminlägg (för er som såg det redan igår alltså, sorry men detta är läskigt och stort — men även viktigt, och jag måste ta min tid och plats att prata om detta)

även — triggervarning: kroppsbild/ätstörningar


låt 2017 vara året då jag hatar min kropp lite mindre. jag kan bokstavligen inte minnas en tid då jag inte hatade min kropp, men jag har väldigt svårt att prata om det—speciellt på sociala media………..(extra mkt eftersom jag är “hälsosam”/“petite”/“normalviktig”/whatever).

snälla, inför detta år, lägg märke till hur du pratar om kroppar, hur du pratar om mat och träning och vilka ideal som gömmer sig bakom orden.

snälla, kom ihåg att ätstörningar tar liv, och kom ihåg att det inte bara är folk som är över/underviktiga som har dem — de bor i ens huvud, inte i ens vikt.

låt detta vara året då jag och många fler med mig blir lite mer fria från de giftiga tankar som är ätstörningar och smalidealet.

jag mår dock bättre för varje dag dock, och mest av allt kan jag tacka det faktum att jag inte följer ett enda tränings/viktnedgångskonto på instagram, och istället fyller feeden med vackra genier så som @babe_ebba, @riechellig, @kobranhuggertill, @stinawollter, @the.curv och många många fler. tack för att ni är en ljus och vacker kraft i min feed.

även: jag facking älskar att träna (har även skrivit detta inlägg om det), men jag äter vad fan jag vill <—— och den premissen är livsviktig för mig för att inte falla tillbaka in i destruktiva mönster.

låt 2017 vara året då vi fokuserar ännu mer på just det: den träning och mat som får våra kroppar och själar att blomstra. och inte om vikt och storlek.

snälla, låt 2017 vara året då vi aldrig gör det om vikt och storlek igen.

50 000 words.


i know at least a bunch of you out there know about nanowrimo—national novel writing month. during the month of november each year, the global initiative nanowrimo challenges people around the world to write 50 000 words in one month.

this year was my second year participating. i wasn’t thinking of doing it this year, because i thought i’d be too busy, but then i saw some blog posts about other people doing it, so i couldn’t resist!

if you’ve been following me for a while, you know i don’t really write one novel, but rather shorter prose/stream of consciousness-kind of texts. and just like last year, i’m gonna do a little bit of a summary with stats.

♥ 50 220 words (according to pages — or 50 211 according to nanowrimo’s own word counting tool).

♥ 157 pages (in font size 12 and with 1.5 spacing)

126 texts (last year: 85), of which …

♥ 119 are in swedish (last year: 51) and

are in english (last year: 34)

conclusion: SO much less writing in english this year? no idea why. and also, i feel like i loved a lot of the pieces i wrote last year. this year, i feel like everything was crap. maybe i just need some distance to it, but i felt like i had much less flow :(

but i did it!! i’m proud of myself. did any of you participate, and how did it go? <3



jag klarade att skriva 50 000 ord för nanowrimo! hur har det gått för er?

sounds from inside a metal heart.

as you might already know, there is the creative initiative monthly makers in the swedish blogosphere. each month, anyone can contribute for the theme of that particular month. for november, the theme is metal and just like previous months (here’s september, for example), i interpreted it in a written way (i’m no DIY:er) and wrote a text.

since the original is in swedish, i will post that version first. the english text follows underneath.

i hope you enjoy it. (and more texts of mine can be found in the category texts. ♥)


metallhjärta sjung så som bara du kan när jag slår och du ekar ihåligt det bor en koskälla i min bröstkorg och jag hostar varje slag
allt jag sa allt jag blev, som aluminium och frostade fönster, mina lungor nu som borstat stål och du—
på andra sidan en spegelblank sjö, så långt borta att jag knappt kan se dig, en ljudvåg som färdas över vidden, studsar och den vill säga mig något men allt är bara som ickeord ett oljud som filtrerat genom en ventilationstrumma av aluminium, aldrig har något så hörbart varit ett så urholkat eko som ditt,
jag anstränger mig för att hålla nere hostan, jag håller för munnen men mitt koskällshjärta bankar och vill ut, något metalliskt i otakt mitt bakom diafragman det är där synkoperna bor

men det bor en sång här inne också, det bor en melodi i mitt metallhjärta, den är tyst men den finns
kanske om jag springer längs sjön, kanske om jag varvar jordklotet kan jag spela den för dig, kanske kan du lägga örat mot min bröstkorg, lyssna på det som lever och så ska jag skriva ditt namn med ståltråd, svetsa fast det inuti, bränna fast det på koskällan som bor längst in


metal heart sing like only you can when i hit and you echo like as if you’re hollow there is a cowbell living in my rib cage and i’m coughing every beat
everything i said everything i became, like aluminum and frosted windows, my lungs now like brushed steel and you—
on the other side of a glassy lake, so far away that i barely can see you, a sound wave transporting across the space, bouncing and it wants to tell me something but everything is just like non-sounds a noise like filtered through an aluminum vent, never has something so audible been such a hollowed echo like yours,
i make an effort to keep the cough down, i cover my mouth but my cowbell heart is beating and wants out, something metallic out of rhythm behind the diaphragm that’s where the syncopes live

but there is a song living in here as well, there is a melody living in my metal heart, it’s quiet but it exists
maybe if i run along the lake, maybe if i lap the earth can i play it for you, maybe you can put your ear against my chest, listen to what is alive and so i will write your name with steel wires, weld it inside, burn it to the cowbell that lives inside at the back


25 000+ words.


so—for the second year in a row, i’m participating in the global writing initiative nanowrimo (national novel writing month) where the goal is to write 50 000 words in a month. last year i managed to get through, and wrote just a little over the 50k goal.

currently, i’m trying to write the daily mean to be on par (~1667 words per day) and i’ve been succeeding so far, but it’s hard, and i feel like my texts aren’t as good as last year. or maybe i just need to get some distance from them first.

however, half the month just passed and i just finished ~25 000 words. yay! but just like last year, i’m going traveling over thanksgiving. i remember missing out on a few days of writing and was struggling so hard the last day to reach the goal :) maybe that’s gonna be the case this year too…we’ll see.

i promise to share a text with you soon. meanwhile, keep your fingers crossed—and are any of you participating in nanowrimo this year? if so—how is it going?
i’m sending a kick in the butt and a cheer to all of you writers out there. you can do it. and if not, you tried and you wrote more than you had written before you started out. and that matters too.



för andra året i rad är jag med och skriver på nanowrimo, det globala skrivinitiativet där målet är att få ihop 50 000 ord på en månad. klarade det förra året och detta år har jag precis passerat 25 000, vilket ju är ungefär lagom eftersom vi är på mitten av månaden ungefär.

ska göra mitt bästa för att klara det. pga tvångstankar gissar jag att jag kommer klara det, men samtidigt vet jag att jag kommer resa mot slutet av månaden och kommer säkert sacka efter. nåväl, vi får se.

lovar att dela nån text eller så så småningom. är någon av er med? hur går det?


letter soup.

as you might already know, there is the creative initiative monthly makers in the swedish blogosphere. each month, anyone can contribute for the theme of that particular month. for september, the theme is letters and words and just like previous months (here’s june, for example), i interpreted it in a written way (i’m no DIY:er) and wrote a text. i skipped july and august because .. reasons, but now i’m on it again.

since the original is in swedish, i will post that version — along with my recording of me reading it — first. the english text and recording follows underneath.

i hope you enjoy it. (and more texts of mine can be found in the category texts. ♥)


livet är en bokstavssoppa den stockar sig i halsen, inuti huvudet är det ett kluster av frusen snö av grus av alla imorgon,
alla städer som dyker upp som rader på en skärm, koder som skriver sig själva och horisonter skyskrapor som streckkoder

hjärtat bankar i en oregelbunden alfabetstakt, tankarna virvlar i en dyslexi nu och jag hinner knappt med jag hinner inte andas jag har glömt hur man stavar hur man talar hur man håller käften

jag ska skriva nya ark fulla av meningar, blad som är tomma, ska elda upp dem som var du, ett utsuddat namn på ett papper, som bleknade kvitton av nekade transaktioner siffror som snurrar och nu har jag visst dyskalkyli med

men stormar och bokstavsorkaner kanske kan lugna sig till slut, de kommer ebba ut efter att ha blåst i två månader, efter att ha rivit upp träd med rötterna och lämnat ett slagfält mittemellan revbenen bakom lungorna

och det är då jag kan se en skärva av en sol igen dra sig uppåt, växa sig ljusare, det är då jag kan läsa horisonterna igen med fingertopparna, bokstavera en skyskrapa i taget


life is a letter soup it clogs in my throat, inside my head there’s a cluster of frozen snow of dirt of all tomorrows,
all the cities that come up like lines on a screen, codes that write themselves and horizons skyscrapers like barcodes

my heart is beating in an irregular alphabet rhythm, my thoughts are whirling around in a dyslexia now and i barely have time to breathe i’ve forgotten how to spell how to speak how to shut up

i’m gonna write new pages full of sentences, empty sheets, i’m going to light the ones that were you on fire, an erased name on a paper, like faded receipts of denied transactions numbers whirling around and now it looks like i have dyscalculia too

but storms and hurricanes of letters will maybe calm down at last, they will ebb away after having blown for two months, after having ripped out trees from the roots and leaving a barren wasteland in-between the ribs behind the lungs

and that’s when i can see a shard of sun pulling itself up, growing brighter, that’s when i can read the horizons with my fingertips again, spelling out one skyscraper at the time

the super thorough post about working out.


happy wednesday, friendies.
there are some things i rarely talk about here, some because they feel uncertain and i don’t wanna jinx them (like work), some because they are just not fun and uplifting to talk about in the way i want this blog to feel (like some things in my past), and some because they involve other people (like when i’m seeing someone). but when it comes to working out, it doesn’t really apply to any of that. i think the reason why i’m not talking about it that much, even though it’s a big part of my life, is that i don’t want to sound prescriptive for how i think others should approach it. i know that working out can be a sensitive topic, especially if you (like me) have had issues with food in the past.
but, at the same time — i do want to talk about it! i love working out. so let’s talk a little bit about it, at least. but remember that this is what works for me! i’m _not_ telling you what to do, what’s best for you. you do you! and conversely, let me do me.

starting a habit
so. while growing up, i was doing different physical activity, like most children, nothing unique (like badminton, dancing, stuff like that), but it wasn’t until 2011 or 2012 that i actually got a real good working out *routine* on my own. i was living in france at the time as you might know, and me and my two friends olivia and caroline all talked about working out together in some form, or supporting one another to do it in a constructive and fun way.
so we decided that we had to work out for at least thirty minutes three times a week. if someone would forget or not do it, we said that we would all work out one extra time all together and that person had to make lunch for everyone. we created a facebook group with us three, and posted for every time we worked out. a few short posts every week, like for example “#1: jogging 30 minutes”. nothing more. it was a very very simple motivator to work out, and it was great to have both of them close, both digitally and physically, to talk or work out together.

keeping up a habit
we only lived in france together until mid-2012, but after that, we still kept going. we skipped the part where we all had to do one extra session if someone messed up, or that they had to make lunch for us (especially since we’ve been scattered all over the world), but we’re still doing it! in the beginning of new years, we have checked in and asked what the workout goal is for the coming year (4 times a week instead! 1 hour instead of 30 minutes! run 10k! recover from an injury! it could be anything.) now it’s 2016, and as you can imagine, 4+ years of working out 3 or more times a week has definitely grounded a habit, but you know what? we’re still doing it. i still love posting those posts in that facebook group, and i always mark a workout in my calendar that i circle red upon completion. such an incredibly simple habit has made me motivate myself to work out, 3, or even 4 or 5 hours per week. over the course of these four years, i could probably count on one or two hands the weeks i’ve missed it (if i’ve been traveling for example — but then, i’d always make up for it in walking for hours). if i’ve been sick, i’ve taken it easy, of course, or done yoga or other stuff that’s easy on the body.

keeping it fun
over the years, i’ve shifted from only running outdoors to fitness classes, working out alone in the gym, back to classes, running indoors, ET CETERA. i change workouts a lot, as long as it feels fun and relevant at that time. right now this exact moment, i’ve completely cut out running (i find it so boring and meaningless!!!!!) and now i only do fitness classes 4 times a week (all kinds, from circuit HIIT classes to TRX to spinning). feels so good!

keeping out of the danger zone
working out is truly one of the biggest and most important reasons in my life that i feel good both in my body and mind. BUT. as i said: i’ve had issues with food earlier, and it’s still a struggle every day to not think about calories, being fat and losing weight. i am AWARE of this. and i don’t want that to impact my habit of working out in a negative way, so my rule for myself is that i promise myself to work out often and hard, but to never ever experiment with my diet. i don’t want to — i can’t — mess with diets, food plans, or restricting myself from eating certain things. that will mess me up, and i’ve learned enough to know that it’s not worth it.

so that’s my philosophy that works for me (and again — i’m not assigning this to anyone. this is me and my thoughts and habits only): work out hard as f*ck — but eat whatever the hell you want. it might not be (it’s probably not) the best way, but it’s my way.
that’s all. if you’re still reading, thanks for getting through and taking in this wall of text. i’ve been wanting to write about working out for a while, but i’ve been unsure on how to do it. xo.



glad onsdag, kompisar. det är ibland saker jag inte skriver om på bloggen så ofta, några för att de inte är helt säkra och jag inte vill jinxar (som jobb), några som bara inte är så roliga och pepp jag vill att den här platsen ska vara (som mitt “förra liv” som jag kallar det), och några för att de involverar andra personer (om jag till exempel dejtar nån). men när det kommer till träning, så faller det inte riktigt under någon av de kategorierna. jag tror att anledningen till varför jag inte gör det, även om det är en stor del av mitt liv, är att jag inte vill att det ska låta preskriptivt för hur jag tycker andra ska ställa sig till träning. jag vet att träning kan vara ett känsligt ämne, speciellt om man (som jag) har haft krångel med mat tidigare.
men, samtidigt så vill jag ju prata om det! jag älskar att träna. så, åt oss prata lite om det, iallafall. men glöm inte att detta är vad som funkar för mig! jag talar alltså _inte_ om för er vad ni ska göra eller vad som är bäst för er. gör din grej! och motsatt även, låt mig göra min grej.

komma igång med en vana
så. när jag växte upp höll jag på med lite olika fysiska aktiviteter som många andra barn, inget unikt (typ badminton, dans, sånt), men det var inte förrän 2011 eller 2012 som jag faktiskt fick in en bra tränings*rutin* själv. jag bodde i frankrike då som ni kanske vet och jag och mina två vänner carro och olivia pratade om att vi borde träna tillsammans på något sätt, eller peppa varandra på ett konstruktivt och kul sätt.
så vi bestämde att vi skulle träna minst trettio minuter tre gånger i veckan. om någon skulle glömma eller missa det, så skulle vi alla träna en extra gång tillsammans och personen som missat skulle laga lunch åt oss. vi startade en facebookgrupp med bara oss tre och postade varje gång vi hade tränat. bara några korta poster varje vecka, till exempel “#1: jogg 30 min”. inget mer. det var en superduperenkel motivation till att träna, och en himla bra grej att ha dem båda nära, både digitalt och fysiskt, att prata med eller att träna tillsammans.

underhålla en vana
vi bodde bara i frankrike tills mitten av 2012, men efter det fortsatte vi. vi skippade delen där vi alla behövde straffträna en extra gång eller att något skulle laga mat om de missat en gång (speciellt eftersom vi var utspridda över hela världen), men vi håller fortfarande på! i början av kalenderår har vi checkat in med varandra och frågat vad vi har för träningsmål för det kommande året (4 gånger per vecka istället! en timme istället för en halv! springa en mil! återhämta sig från en skada! det kan ha varit vad som helst.) nu är det 2016, och som ni kanske inser, så har 4+ år av att träna 3 eller fler gånger i veckan definitivt gjort att jag fått in vanan, men vet ni vad? vi fortsätter ändå. jag älskar fortfarande att posta i den facebookgruppen, och jag skriver alltid upp i min kalender när jag tränar och ringar sedan in med rött när jag är klar. det är en så himla enkel vana som har hjälpt mig att motivera mig själv att träna, 3, 4 eller 5 timmar i veckan. över dessa fyra år kan jag nog räkna på en eller två händer de veckor jag missat (om jag har rest till exempel — men då har jag alltid jämnat ut det med att gå i timmar istället). om jag har varit sjuk så har jag tagit det lugnt såklart, eller gjort yoga eller annat som är snällt mot kroppen.

hålla det kul
genom åren har jag skiftat från att bara springa utomhus till grupp-pass, träna själv på gym, tillbaka till pass, springa på band OSV. jag byter träningsform ofta, så länge det känns kul och relevant för stunden. precis just nu har jag till exempel slutat helt med att springa (tycker det känns så jävla tråkigt och meningslöst!!!!) och tränar bara grupp-pass 4 gånger i veckan (alla möjliga pass, från cirkel-HIIT-klasser till TRX till spinning). känns så bra!

hålla sig undan riskzonen
träna är verkligen en av de största och viktigaste anledningarna i mitt liv till att jag mår bra i både kropp och själ. MEN. som jag sa: jag har haft problem med mat tidigare, och det är fortfarande en kamp varje dag att inte tänka på kalorier, på att vara tjock eller att gå ner i vikt. JAG ÄR MEDVETEN OM DETTA. och jag är medveten om att jag inte vill att det ska påverka mitt förhållande till träning på ett negativt sätt, så min egna regel för mig själv är att jag lovar mig själv att träna ofta och hårt, men att aldrig experimentera med maten. jag vill inte — jag kan inte — krångla runt med dieter, matrestriktioner, eller att förbjuda mig själv från att äta vissa saker. det kommer skapa problem för mig, och jag har lärt mig tillräckligt för att veta att det inte är värt det.

så, det är min filosofi som funkar för mig (och igen — jag tillskriver inte någon detta. detta är jag och enbart mina tankar och vanor): träna hårt som fan — men ät prick vad du vill. det kanske inte är (troligtvis ej) den bästa vägen, men det är min väg.
det var allt. om du fortfarande läser, tack för att du tagit dig ända hit. jag har velat skriva om träning länge, men varit osäker på hur jag ska göra det. puss.

DSC03499 2

all seven seas.

i haven’t posted a text of mine in a while. in fact, i haven’t written anything in quite a while. i looked through an old folder and found this one from february, though, so i recorded it and thought i’d share it with you today. pardon if there is noise in the background, by the way. there WAS a lot of noise around, unfortunately. oh well. english here first and swedish follows below. enjoy, and happy sunday. <3


and kind of like you are all the seven seas but how can i know i know that i can’t, maybe you are a water puddle because that’s how it’s like, maybe like i am one, a shallow water puddle muddy and who knows maybe i’m a a still lake maybe i’m a mirror and the person reflecting is maybe you and maybe me, maybe no lagoons no hues of blue like a fantasy like once in the caribbean, it was just like a make-belief reflection in a crystal that doesn’t exist, frozen oceans and dirty baltic seas, i don’t even know anymore, i don’t know yet

i’m closing my eyes and inside of me, in a pit of a stomach ocean currents dangerous whirlpools maybe i’m floating on a cloud cover on a wave that is you maybe it’s pulling me down in my ankles, maybe i’m gonna drown by the swallowing of cold water and broken life buoys, you are like a seasickness and i am nothing to a sea storm like this one, i’m just a sailor girl on dry land, nothing is rocking here and i’m safe i’m dry now but now, maybe ropes, sails and cords they drag me out on all the waters i don’t know, dizziness and tossing because you are i don’t know who i don’t know what, maybe a muddy puddle maybe an anchor on the seas i’ve never sailed

highway 1.

och så som att du är alla sju haven men hur kan jag veta jag vet att jag inte kan, du kanske är en vattenpöl för så är det, som att jag kanske är en, en grund vattenpöl smutsig och vem vet kanske är jag en blank sjö kanske är jag en spegel och den som reflekteras kanske är du kanske är jag, kanske inga laguner inga blåtoner som på låtsas som en gång i karibien, det var bara som ett låtsasblänk i en kristall som inte finns, frusna hav och smutsiga östersjövatten, jag vet inte ens längre, jag vet inte än

jag blundar och inuti mig, i en maggrop undervattensströmmar farliga virvlar kanske flyter jag på ett molntäcke på en bölja som är du kanske drar den ner mig i vristerna, jag kanske kommer drunkna genom kallsupar och trasiga livbojar, du är som en sjösjuka och jag är ingenting för en havsstorm som denna, jag är bara en seglarflicka på torra land, här gungar det inte och jag är trygg jag är torr men nu, kanske rep, segel och trossar de drar mig ut du drar mig ut på alla vatten jag inte känner till, yrsel och gungningar för du är jag vet inte vem jag vet inte vad, kanske en grumlig vattenpöl kanske ett ankare på haven jag aldrig seglat på

autumn walk.


läste in en text jag skrev i februari. ha en fin söndag. <3

my words in print. ♣

back in may, i told you that one of my texts had been published in the swedish literary fanzine myller. i couldn’t attend the release party since i live on the other side of the planet as you know, but yesterday, the physical copy arrived in a little envelope!

myller magazine.

here it is!

myller magazine.

do you see my name there at the bottom (second to last)? other kickass writers are for example flora, amanda, and jennifer. oh and chrissy who is one of the founders of the mag ofc!

myller magazine.

and here is my text magnethjärta (magnet heart). i thought i’d read and record it for you, so here it is for all of you who know swedish:

that’s all. it always warms my heart to see my words in print. ♥


för ett par månader sedan publicerades min text magnethjärta i det litterära fanzinet myller. men jag bor ju här borta och kunde inte vara med på releasen, men igår damp ett fysiskt ex ner i brevlådan minsann! så fint alltid att se sina ord i text. bestämde mig för att läsa in texten, varsego hoppas ni gillaren. <3