diagnos: ätstörd, ångestig, och så in i helvete normalviktig.

hej mina hjärtisar.

jag har haft en så himla najs och förjäkla intensiv fyrdagarshelg i new york utan sömn. har såklart fotat en massa som jag ska lägga upp här nu dom kommande dagarna (story highlight från denna resan ligger förresten på min instagramprofil), men medan jag redigerar alla dom tänkte jag ge er lite lektyr vettja.

jag har nämligen skrivit en ny krönika för just wanna have fun om vikt- och kroppsprat på sociala medier och lite tankar kring det. klicka på bilden för att komma till krönikan, och glöm inte att klicka på hjärtat under om ni gillar den! <3

puss och glad torsdag med er.

 

i’m back from new york and will tell you all about it soon. in the mean time, i’ve written a column but it’s in swedish sorry sorry sorry xx

JUST WANNA HAVE FUN.

hallå!!! ni har väl inte missat nya it-platsen att hänga på här på internet?? JUST WANNA HAVE FUN såklart!

det är en ny bloggportal där jag fått äran att vara krönikör!! asså, min första riktiga krönikörstitel ändå, känns så fint så fint.

den första har precis blivit publicerad, och handlar om min (fysiska och emotionella) resa från sverige till san francisco.

LÄS DEN HÄR. och allt annat fint som publiceras på JWFH såklart. puss och pepp!!

 

a post for my swedish readers where i can finally flaunt that i’m nowadays a contributing writer for the new blog portal just wanna have fun! very proud.

om att glömma bort hur man skriver.

ok, såå. vill prata om en grej.
det känns som att jag glömt hur man skriver? hela mitt liv har jag alltid alltid skrivit. 2015 och 2016 var jag med i nanowrimo, national novel writing month om ni känner till?, och skrev 50 000 ord på en månad båda åren. brukade skriva däremellan med, mina långa vindlande prosatexter utan punkter eller kommatecken. det har helt försvunnit, har slutat att både läsa och skriva, och det känns som jag blivit helt dum och tom inuti på nåt sätt. så jävla ledsamt.

känner ni igen det här? vet liksom inte vad jag ska göra åt det. det är ju bara att skriva, jag vet ju själv vilka skrivtips jag ger till andra, men det känns som att jag är på en plats där tänkandet försvunnit. kanske är det det Vuxna Arbetslivet som ändrat på något. nu är det nio till fem-livet med skrivjobb för en Riktig Kund och inte för själen och hjärtat direkt. deppigt.

sen är det nog nåt med att vissa grejer har jag blivit så nöjd med, när jag varit inne i perioder av flow att jag är rädd att det är borta nu? att jag aldrig kommer kunna bli så bra som då, som den texten, som den gången. att det aldrig kommer hända igen.
men å andra sidan har jag så otroligt mycket texter på datorn som jag vill göra nåt med, sortera, redigera och sammanställa. visa dem för världen. det kanske är det som är nästa steg? så kanske skrivandet kommer tillbaka i och med det. vi kan väl hoppas.

♥ ♥ ♥

och som en throwback till perioderna av nanowrimo när jag skrev så himla mycket, så bestämde jag mig för att läsa in en av mina texter från då. hoppas ni gillar den. och texten är här under om ni vill läsa samtidigt.
tack och puss.

tropikregn

jag vänder upp ansiktet mot himlen där finns alla tropiska regn kanske är det de som ska få mig att växa kanske är de som ska få mig att dö
drick inte regnvattnet, hör jag folk säga jag läser det på löpsedlar jag hör dem skrika genom megafonerna på gatan men var finns källorna var finns bäckarna och brunnarna, hela staden är igentäppt med betong här finns inget annat än regn och jag ska tvinga det att få mig att växa

jag ska skopa upp det från pölarna på marken, från groparna på 44th street, jag ska ta ett plastkärl jag ska ta en red cup från en papperskorg och dricka det smutsiga vattnet jag ska dricka det tills törsten släcks jag ska dricka det eftersom inget annat vatten finns,
jag är som en ö men jag är som strandad i en stad, det är som att det är ett hav som omringar mig men ändå letar jag efter friskt vatten jag letar efter vilket vatten som helst som inte är salt för sånt har jag ändå fått nog av nu, jag har simmat över oceaner gråtit tills örngotten är blöta tills ögonlocken är svullna tills östkusterna är salta av allt vatten som runnit ur mina ögon denna sensommar, jag är matt

men igen vänder jag ansiktet uppåt där är det en annan luft en annan temperatur, här nere är det iskallt men i mitt ansikte hettar det, jag är fortfarande uppsvullen, fortfarande med ett blåslaget hjärta, öm och varm i en stad som håller på att frysa till is, som du en dörr som frös igen mitt i en högsommar

och jag ska fånga in luften den som hänger i skyskrapetopparna, kapsla in den i glasburkar, fylla sängen med dem och somna i en himmel som en egen sänghimmel som på mina egna villkor igen, och andas de luftarna aldrig mer drömma om ett snart

de tropiska regnen är de mest näringsrika, jag har inga källor på det aldrig har jag läst det i uppslagsverk ingen har någonsin basunerat ut det på gatorna eller marscherat för att manifestera den sanningen men det är en sanning den är min nu för jag känner den, den gror som ett litet frö inuti mig och snart ska där växa en bambuskog i mina lungor, tropikregn och klorofyll, de ska vara fyllda av syre och vatten, sötvatten in i mina luftgångar, ut i mina blodkärl,
alltid friskt vatten så som bara alpbäckar om hösten, jag kan gro min egna skog här, mitt i en betongdjungel, här rinner min fjällbäck här gräver jag min brunn

 

i’ve been feeling lately that i’ve forgotten how to write. i used to write all. of. the. time. before, and for two years in a row i participated in nanowrimo, natinoal novel writing month, when i managed to write 50 000+ words in a month. and now …. it’s all gone. the only writing i’ve been doing os for work and the blog (which doesn’t really count, i think…). i’m sad! where did it all go? i’m also scared that maybe i won’t ever be as good as when i was at my peak, maybe i’ve just forgotten how to write altogether and that i never will be able to do it again. i hope i’m wrong, but my head and heart feel empty.
 
maybe i should try to edit and sort all the pieces that i have on my computer first? to do something with all those pieces of writing first. i want to do something with them, i want them to live and be read and not just forgotten on a hard disk drive. maybe i’ll do that first. and maybe the writing will come after that. hopefully. keep your fingers x:ed.
 
i also recorded one of my swedish pieces from a nanowrimo period when i was writing a lot. maybe i’ll record an english one soon (cause i have a lot of those pieces too), or translate one.
 
hope you know what i mean with all this, and maybe you even recognize the feeling. either way, thanks for reading, and have a great sunday.
xx.

observations for women’s day.

27f945d46cd1e40198a4f94611428b48

i didn’t post anything on women’s day here on the blog on the day itself, but i have some thoughts and reflections on it now, a few days after, on what was going on that day, and what we can do the other 364 days of the year to be feminist and inclusive.

maybe someone reading this post will feel attacked and/or uncomfortable, but please, hear me out—it’s so important for an inclusive and intersectional feminism.

✊ the protests.

i applaud everyone who attended the protests and the women’s marches around the world on march 8th. i wish everyone could do so. but—remember that the ones who couldn’t attend aren’t fighting less for feminism, or are worse feminists. in fact, chances are that if you were able to take a day off without repercussions, it’s likely because of privilege. many women and feminists around the world can’t just take off without losing money, or maybe even their job.

here‘s an article about the women’s strike and privilege.

 ✊ wearing red.

the symbolism of wearing red in solidarity this one day is lovely. just don’t forget to (especially if you’re privileged—rich, norm- and ablebodied, heterosexual, etc) fight for equality and feminism the rest of the year too. sure, wear red to show that you’re in for the good cause—but don’t forget to walk the talk too. wearing red in your all-white, upper middle class tech office (like my own workplace for example) won’t make that much difference if you can’t translate those thoughts and behaviors outside, reaching people from other intersections (race, class, sexuality, etc) too.

 ✊ terf.

terf stands for trans exclusionary radical feminists. i think this is an important matter that isn’t talked about that much. people who call themselves feminists are often supportive of other women—the kind of women that fits an idea (a person who has a vagina, for example). BUT—shocker—if your feminism isn’t inclusive of the trans community as well, it isn’t feminism. pussyhats for example—i’m sure no one had a bad intention behind them—but they’re very exclusionary for anyone in terms of gender and race—basically anyone who’s doesn’t have a *pink pussy*.

white feminism.

again—support people who are not just skinny, white, rich, cisgender, able-bodied, and privileged in other ways. i want to say this to individuals as well as organizations, magazines, blogs, tv shows, …… etc. especially, i feel that people like me (us who are a part of the extremely homogenous swedish blogging community) need to be conscious about this. as women, sure, we need to support each other, but white feminism without intersectionality is not feminism. it’s white supremacy.

also…

 

and, last but not least:

 

mao

tankar och reflektioner över internationella kvinnodagen om intersektionalitet. viktigt.
bild via pinterest.

some thoughts on national eating disorder awareness week.

maui/dragon's teeth.

this week is national eating disorder awareness week.

i feel like i want to and/or need to talk about this. both for me and for other people. this blog is mostly about happy stuff and i try not to talk about anxieties or what’s troubling me very often. but today i really wanted to touch on eating disorders.

for a big part of my life, i’ve struggled with ED. or rather, not so much with food and eating itself in its practical sense of what/when/how much i eat, but eating in connection to body and body image. looking back on my life—sure, i have had periods of over/undereating, but 90% of my struggle has been with the way i see and experience my body rather than food itself.

i’m not gonna go into the reasons and details of the causes behind it, but it’s definitely something i’ve experienced through my family and this in combination with other problems linked to self-harm and anxiety triggered these thoughts even more and anchored them deeply.

in the past recent years (or maybe even as short as months?), i’ve felt so much better about this, and i feel like it’s finally fading away. maybe (probably) it’ll never fully go away 100%, but just realizing that the days i hate my body have gone from a majority to a minority to even just a few percent of the time is FANTASTIC and it makes me so happy and hopeful for the future. i can love myself now, and doubt is maybe sprinkled here and there rather than totally blacking out my brain.

soma magazine.

ED is everywhere. and the thing about it, like many other mental illnesses, is that you can’t see it from the outside (despite what the stereotype says about excessively skinny/fat people—it can of course take expression in weight changes, but ED is a mental illness, not a physical one). never assume people’s relationship with food or their bodies based on their appearance. both mental and physical health is complex and is a product of correlation of many many different things—body, weight and appearance alone is not enough evidence to assume anything from. you know what? fat people can be healthy, “normal weight” people can be unhealthy, and everyone has their own very personal relationship with their own body.

please don’t assume that it’s a compliment to say that someone has lost weight. many times it might be, but assuming without knowing is just enforcing ideals and normas that not everyone (maybe not even a majority of people) conform to. stop fatshaming. stop foodshaming. stop assuming anything about food, exercise, weight, appearance. this kills lives (big words, but actually true). do whatever feels right. eat whatever you want. exercise however you want (or not at all), but just don’t push your beliefs on others as the only “right” way.

consume media that show a diverse range of people. body-wise, but also generally. i’m not gonna derail and take this to race/class/gender/etc, but i believe representation in every aspect leads to happy and tolerant worldviews and a greater well-being in society as a whole.

for me personally, having unfollowed for example instagram accounts focused on weightloss and instead filling my feed with bodypositive accounts and representation of bodies of all range has helped me so much. i don’t even have to actively participate in this (because i don’t), but just seeing it and knowing there’s a real world with real people out there, rather than a world in which only photoshopped size 2 models exist, is warming, comforting and strengthens me in myself every day.

those are my thoughts for the day (and for this whole week. and beyond.) xx. much love.

16990693_10154914237516093_224377775_o

 

mao

det är national eating disorder awareness week här den här veckan. här är några av mina tankar när det kommer till ätstörningar och kroppsuppfattning. hoppas ni orkar läsa fast jag inte ens orkar översätta … sorry. vet ju att ni pratar engelska dock? puss, pepp och all kärlek.

a post about body image.

i’m sorry for echoing my instagram post (for you guys who already saw it there yesterday, but this is scary and big—and also important, and i need to take my time and space to say this)

also—cw/tw: body image/eating disorders

may 2017 be the year i hate my body a little less. i literally don’t remember a time not hating my body, i just find it so hard to talk about—especially on social media………(and extra much so because i am “healthy”/”petite”/”normal weight”/whatever.)

please for this year, remember to pay attention to how you talk about bodies, how you talk about eating and exercise, and what kind of ideals and standards are hidden behind your words.

please remember that eating disorders kill lives, and remember that not only people who are over/underweight have them—they live in your head, not in your weight.
may this be the year that me and many others with me become a little more free from the toxic thoughts that are ed/size zero ideal.

i DO feel better for every passing day, though, and most of it i owe to not following one single fitness/weight loss account and instead filling my feed with beautiful geniuses like @babe_ebba, @riechellig, @kobranhuggertill, @stinawollter, @the.curv and many many more. thanks for being a bright and beautiful force in my feed.

also: i freaking love working out (i’ve also written this blog post about that), but i eat whatever the hell i want <– and that setup is crucial for me not to fall into destructive patterns.

may 2017 be the year that’s even more focused on that: the exercise/food that makes our bodies and minds thrive. and not about weight or size.

please let 2017 be the year we never make it about weight or size again.

 

mao

sorry för att jag ekar mig själv från mitt instagraminlägg (för er som såg det redan igår alltså, sorry men detta är läskigt och stort — men även viktigt, och jag måste ta min tid och plats att prata om detta)

även — triggervarning: kroppsbild/ätstörningar

*

låt 2017 vara året då jag hatar min kropp lite mindre. jag kan bokstavligen inte minnas en tid då jag inte hatade min kropp, men jag har väldigt svårt att prata om det—speciellt på sociala media………..(extra mkt eftersom jag är “hälsosam”/“petite”/“normalviktig”/whatever).

snälla, inför detta år, lägg märke till hur du pratar om kroppar, hur du pratar om mat och träning och vilka ideal som gömmer sig bakom orden.

snälla, kom ihåg att ätstörningar tar liv, och kom ihåg att det inte bara är folk som är över/underviktiga som har dem — de bor i ens huvud, inte i ens vikt.

låt detta vara året då jag och många fler med mig blir lite mer fria från de giftiga tankar som är ätstörningar och smalidealet.

jag mår dock bättre för varje dag dock, och mest av allt kan jag tacka det faktum att jag inte följer ett enda tränings/viktnedgångskonto på instagram, och istället fyller feeden med vackra genier så som @babe_ebba, @riechellig, @kobranhuggertill, @stinawollter, @the.curv och många många fler. tack för att ni är en ljus och vacker kraft i min feed.

även: jag facking älskar att träna (har även skrivit detta inlägg om det), men jag äter vad fan jag vill <—— och den premissen är livsviktig för mig för att inte falla tillbaka in i destruktiva mönster.

låt 2017 vara året då vi fokuserar ännu mer på just det: den träning och mat som får våra kroppar och själar att blomstra. och inte om vikt och storlek.

snälla, låt 2017 vara året då vi aldrig gör det om vikt och storlek igen.

50 000 words.

nanowrimo_2016_webbanner_winner

i know at least a bunch of you out there know about nanowrimo—national novel writing month. during the month of november each year, the global initiative nanowrimo challenges people around the world to write 50 000 words in one month.

this year was my second year participating. i wasn’t thinking of doing it this year, because i thought i’d be too busy, but then i saw some blog posts about other people doing it, so i couldn’t resist!

if you’ve been following me for a while, you know i don’t really write one novel, but rather shorter prose/stream of consciousness-kind of texts. and just like last year, i’m gonna do a little bit of a summary with stats.

♥ 50 220 words (according to pages — or 50 211 according to nanowrimo’s own word counting tool).

♥ 157 pages (in font size 12 and with 1.5 spacing)

126 texts (last year: 85), of which …

♥ 119 are in swedish (last year: 51) and

are in english (last year: 34)

conclusion: SO much less writing in english this year? no idea why. and also, i feel like i loved a lot of the pieces i wrote last year. this year, i feel like everything was crap. maybe i just need some distance to it, but i felt like i had much less flow :(

but i did it!! i’m proud of myself. did any of you participate, and how did it go? <3

 

mao

jag klarade att skriva 50 000 ord för nanowrimo! hur har det gått för er?

sounds from inside a metal heart.

as you might already know, there is the creative initiative monthly makers in the swedish blogosphere. each month, anyone can contribute for the theme of that particular month. for november, the theme is metal and just like previous months (here’s september, for example), i interpreted it in a written way (i’m no DIY:er) and wrote a text.

since the original is in swedish, i will post that version first. the english text follows underneath.

i hope you enjoy it. (and more texts of mine can be found in the category texts. ♥)

tatuering1svartvit

metallhjärta sjung så som bara du kan när jag slår och du ekar ihåligt det bor en koskälla i min bröstkorg och jag hostar varje slag
allt jag sa allt jag blev, som aluminium och frostade fönster, mina lungor nu som borstat stål och du—
på andra sidan en spegelblank sjö, så långt borta att jag knappt kan se dig, en ljudvåg som färdas över vidden, studsar och den vill säga mig något men allt är bara som ickeord ett oljud som filtrerat genom en ventilationstrumma av aluminium, aldrig har något så hörbart varit ett så urholkat eko som ditt,
jag anstränger mig för att hålla nere hostan, jag håller för munnen men mitt koskällshjärta bankar och vill ut, något metalliskt i otakt mitt bakom diafragman det är där synkoperna bor

men det bor en sång här inne också, det bor en melodi i mitt metallhjärta, den är tyst men den finns
kanske om jag springer längs sjön, kanske om jag varvar jordklotet kan jag spela den för dig, kanske kan du lägga örat mot min bröstkorg, lyssna på det som lever och så ska jag skriva ditt namn med ståltråd, svetsa fast det inuti, bränna fast det på koskällan som bor längst in

DSC09174

metal heart sing like only you can when i hit and you echo like as if you’re hollow there is a cowbell living in my rib cage and i’m coughing every beat
everything i said everything i became, like aluminum and frosted windows, my lungs now like brushed steel and you—
on the other side of a glassy lake, so far away that i barely can see you, a sound wave transporting across the space, bouncing and it wants to tell me something but everything is just like non-sounds a noise like filtered through an aluminum vent, never has something so audible been such a hollowed echo like yours,
i make an effort to keep the cough down, i cover my mouth but my cowbell heart is beating and wants out, something metallic out of rhythm behind the diaphragm that’s where the syncopes live

but there is a song living in here as well, there is a melody living in my metal heart, it’s quiet but it exists
maybe if i run along the lake, maybe if i lap the earth can i play it for you, maybe you can put your ear against my chest, listen to what is alive and so i will write your name with steel wires, weld it inside, burn it to the cowbell that lives inside at the back

SONY DSC

25 000+ words.

4dfff3aff61203ceabca0ca803ed225c

so—for the second year in a row, i’m participating in the global writing initiative nanowrimo (national novel writing month) where the goal is to write 50 000 words in a month. last year i managed to get through, and wrote just a little over the 50k goal.

currently, i’m trying to write the daily mean to be on par (~1667 words per day) and i’ve been succeeding so far, but it’s hard, and i feel like my texts aren’t as good as last year. or maybe i just need to get some distance from them first.

however, half the month just passed and i just finished ~25 000 words. yay! but just like last year, i’m going traveling over thanksgiving. i remember missing out on a few days of writing and was struggling so hard the last day to reach the goal :) maybe that’s gonna be the case this year too…we’ll see.

i promise to share a text with you soon. meanwhile, keep your fingers crossed—and are any of you participating in nanowrimo this year? if so—how is it going?
i’m sending a kick in the butt and a cheer to all of you writers out there. you can do it. and if not, you tried and you wrote more than you had written before you started out. and that matters too.

 

mao

för andra året i rad är jag med och skriver på nanowrimo, det globala skrivinitiativet där målet är att få ihop 50 000 ord på en månad. klarade det förra året och detta år har jag precis passerat 25 000, vilket ju är ungefär lagom eftersom vi är på mitten av månaden ungefär.

ska göra mitt bästa för att klara det. pga tvångstankar gissar jag att jag kommer klara det, men samtidigt vet jag att jag kommer resa mot slutet av månaden och kommer säkert sacka efter. nåväl, vi får se.

lovar att dela nån text eller så så småningom. är någon av er med? hur går det?

(källa)

letter soup.

as you might already know, there is the creative initiative monthly makers in the swedish blogosphere. each month, anyone can contribute for the theme of that particular month. for september, the theme is letters and words and just like previous months (here’s june, for example), i interpreted it in a written way (i’m no DIY:er) and wrote a text. i skipped july and august because .. reasons, but now i’m on it again.

since the original is in swedish, i will post that version — along with my recording of me reading it — first. the english text and recording follows underneath.

i hope you enjoy it. (and more texts of mine can be found in the category texts. ♥)

14518531_10154447726961093_2044541885_n

livet är en bokstavssoppa den stockar sig i halsen, inuti huvudet är det ett kluster av frusen snö av grus av alla imorgon,
alla städer som dyker upp som rader på en skärm, koder som skriver sig själva och horisonter skyskrapor som streckkoder

hjärtat bankar i en oregelbunden alfabetstakt, tankarna virvlar i en dyslexi nu och jag hinner knappt med jag hinner inte andas jag har glömt hur man stavar hur man talar hur man håller käften

jag ska skriva nya ark fulla av meningar, blad som är tomma, ska elda upp dem som var du, ett utsuddat namn på ett papper, som bleknade kvitton av nekade transaktioner siffror som snurrar och nu har jag visst dyskalkyli med

men stormar och bokstavsorkaner kanske kan lugna sig till slut, de kommer ebba ut efter att ha blåst i två månader, efter att ha rivit upp träd med rötterna och lämnat ett slagfält mittemellan revbenen bakom lungorna

och det är då jag kan se en skärva av en sol igen dra sig uppåt, växa sig ljusare, det är då jag kan läsa horisonterna igen med fingertopparna, bokstavera en skyskrapa i taget

14469119_10154447726981093_1295328781_n

life is a letter soup it clogs in my throat, inside my head there’s a cluster of frozen snow of dirt of all tomorrows,
all the cities that come up like lines on a screen, codes that write themselves and horizons skyscrapers like barcodes

my heart is beating in an irregular alphabet rhythm, my thoughts are whirling around in a dyslexia now and i barely have time to breathe i’ve forgotten how to spell how to speak how to shut up

i’m gonna write new pages full of sentences, empty sheets, i’m going to light the ones that were you on fire, an erased name on a paper, like faded receipts of denied transactions numbers whirling around and now it looks like i have dyscalculia too

but storms and hurricanes of letters will maybe calm down at last, they will ebb away after having blown for two months, after having ripped out trees from the roots and leaving a barren wasteland in-between the ribs behind the lungs

and that’s when i can see a shard of sun pulling itself up, growing brighter, that’s when i can read the horizons with my fingertips again, spelling out one skyscraper at the time