the color of the sky that is yours.

as you might already know, there is the creative initiative monthly makers in the swedish blogosphere. each month, anyone can contribute for the theme of that particular month. for may, the theme is color and just like last month, i interpreted it in a written way (i’m no DIY:er) and wrote a text.

since the original is in swedish, i will post that version — along with my recording of me reading it — first. the english text and recording follows underneath.

i hope you enjoy it. (and more texts of mine can be found in the category texts. ♥)

highway 1.

det var allt det bleka som suddades ut när du gick —
ljust och blått precis som den himmel du lämnade för

du var en akvarellmålning jag spillde hundra vattenglas över, armbågen alltid med armbågen för det var nåt jag inte kunde se, jag kunde aldrig ana dig runt hörnet, utanför periferin och du är suddig nu
du har inga konturer som förr, jag känner en gata mot min rygg och allt jag ser är en färglös massa där uppe
jag letar efter vita moln, efter hål i himlen där jag kanske kan se dig men ovanför mig svävar en grå spegel en uppochnedvänd sjö den reflekterar mig, den speglar ett stockholm där jag ligger på rygg och letar efter ett tecken från dig men där är bara ljust och grått och suddigt

skriker upp mot himlen men jag kvävs det är som att jag är under en vattenyta kanske i ett vattenglas, min röst som en pensel, en färgdroppe som blommar ut från mina lungor,
det är dovt och jag är stum nu, syret försvinner precis som prickarna som dansade på näthinnan efter jag stirrat in i den sol som var du
allt innan vintern kom, allt innan molntäcken och nederbörder

allt som är nu är färglösa pölar och regnvatten i höga glas som jag spiller ut
allt du målade, den akvarell som var du den är bucklig nu
den allra minsta oceanen av blått, den rinner över kanten och du är konturlös

havana / cuba.

there was all the pale that was erased when you walked away —
bright and blue just like the heavens that you left for

you were an aquarelle painting i spilled a hundred glasses of water over, the elbow always with the elbow because there was something i couldn’t see, i could never sense you around the corner, outside of my periphery and you are blurred now
you don’t have contours like before, i feel a street against my back and all i see is a colorless mass up there
i’m looking for white clouds, for holes in the sky where i can maybe see you but above me there is a grey mirror floating an upside-down lake it’s reflecting me, it’s reflecting a stockholm where i lie on my back looking for a sign from you but it’s all just bright and grey and blurry

i’m screaming towards the sky i’m suffocating it’s like i’m under a water maybe in a water glass, my voice like a paintbrush, a drop of color blooming out from my lungs,
it’s dull and i’m mute now, the oxygen disappears just like the dots that were dancing on my retina after i stared into the sun that was you
all before winter came, all before cloud covers and precipitations

all there is now is colorless puddles and rainwater in high glasses that i knock over
everything you painted, the aquarelle that was you, it’s wavy now
the very smallest ocean of blue, it’s overflowing and you are contourless

cruise.

10 thoughts on “the color of the sky that is yours.

  1. Sandra says:

    Det värsta är att jag inte har några högtalare på min dator för jag sitter här och läser och fattar hur fint det måste vara att ta del av den här stämningsfulla texten via din röst. Fina du!

  2. Alicia says:

    Fy fan Vicky. Rätt i hjärtat. Som en liten vass pil och jag vill inte dra ut den igen. Din poesi är så ofantlig.

    “den akvarell som var du den är bucklig nu” var min favorit <3

  3. Mikaela says:

    ÄLSKAR att du är med och skriver varje månad nu, och så fantastiskt du skriver alltså. Så träffande och andlöst vackert. Min favoritmening är samma som Alicias <3

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *